Acceptans?

Har på några timmar gått från att storgråta och vara löjligt förvirrad och förbannad på livet, till någonslags acceptans... någonstans känns det som "det e la lika bra att det blev såhär"...

Nu kan jag få behandling o kroppsligt börja må bra...på riktigt! För om jag inte mår bra, och kroppen inte mår bra och är mottaglig..vad är det då för mening med att sätta igång karusellen igen o kanske gå igenom allt förgäves?

Det är bara det att längtan är så stark... o längtan gör ont, riktigt ont... Men jag är stark, och jag återupprepar en god väns ord som ett mantra om och om igen.. DET BLIR BRA!!
Ja gumman...det blir bra...

/L